Varför man alltid ska ha sällskap när man ska sova...

Igår kväll, när jag skulle gå och sova, var jag trött och jäklig och ville bara lägga mig.
När jag kommer in i sovrummet ser jag det värsta tänkbara, nämligen att sängen är obäddad! Då menar jag inte obäddad som i utan överkast (som bara hade varit en fördel) utan obäddad som i utan alla sängkläder!

Det är nog jobbigt att bädda en vanlig säng så då kan ni ju tänka er att bädda en säng som är dubbelt så stor och ett täcke som är större än lägenheten, på ett ungefär. Lakanet går ju hyfsat bra, det är ju bara att lägga sig i sängen och försöka, krypandes, att bädda därifrån.
Men täcket! Det är ett rent helvete! Jag var till och med tvungen att krypa in i påslakanet för att jag skulle kunna få det slätt. Ni som känner mig vet att jag måste sova slätt!

Tyvärr så gjorde sig min cellskräck påmind när jag var där inne i påslakanet. Lyckad. Paniken kom, jag försökte men tog mig inte ur det där jäkla tygstycket utan satt fast! Efter kravlande, slitande, krypande, backande, viftande och diverse trevliga ord kom jag dock äntligen ut.
Jag hade överlevt men täcket var mer oslätt än nånsin. Skit också.
Det var bara till att krypa in igen, fast bara med armarna den här gången. Kroppen fick vara utanför, för säkerhetsskull.

Efter många om och med var lakanet och påslakanet släta och fina och jag fick äntligen gå och sova, 30 jobbiga minuter senare.