Ja det där med åldrar kan man fundera mycket runt i kring.
Om man är "gammal" men ser ung ut och beter sig ungt, är man då gammal? Och var går gränsen till gammal? Förflyttas den inte framåt hela tiden? När jag gick på dagis var 25 år jättegammalt, det tycker jag ju knappast nu. Men vid 70 börjar man nog bli gammal? Ifall det inte gäller en pojkvän, då flyttas gammalgränsen ner en bra bit. Fast hur mycket åldersskillnad är då okey? Det är ju också olika beroende på vilken ålder den yngre parten är.
Fast då var det ju där där med hur man är, spelar åldern egentligen någon roll? Eller är det omgivnings syn på åldrar som spelar roll?
En 25åring som bor i en samborelation, har avslutade studier och fast jobb, drömmer om barn och hus i tryggheten på landet och har lessnat på krogen sedan länge.
En 35åring som bor i en etta, ibland, när denne inte backpackar runt och hankar sig fram på ströjobb, som ibland klarar av att betala räkningarna, ibland inte, som drömmer om frihet och glädje men inte längre fram i tiden än närmsta veckan.
Vem är då äldst?
Är du som du förväntas för din ålder, eller är det hur du är som avgör din ålder?
2 kommentarer:
NotAlwaysRight: Age is but a (phone) number
Jadu, jag vet inte... Men jag antar att jag _måste_ tycka att ålder sitter i beteendet, inte antalet år man levat, inte sant? ;)
Jag tycker en minst lika viktig fråga är: GÖR det något att man blir gammal? Folk säger "Vad gammal jag känner mig" och liknande, men varför ska det vara något negativt? Dagens gamlingar kan vara vid väldigt god fysisk vigör, som du vet.
Vi hörs vännen!
/jag.
Tack :)
Ha det väl. kramar
Skicka en kommentar