När vi alla satt runt bordet åt middag blev det tal om Selma Lagerlöf och dokumentären och filmen om henne som visades igår (?). På något vis halkade en 94-årig man in på att hon var Homo, som han utryckte det, och alla runt bordet skrattade.
Jag trodde att det skulle komma en lång utläggning om hur fel det var, mot naturens lagar och blablabla, ni vet vad jag menar. Men, det blev tvärtom! Alla var överens om hur jobbigt och svårt det måste varit att vara homosexuell på den tiden, med tanke på hur svårt det kan vara i dagens samhälle. Jag blev riktigt chockad. Det är nog första gången jag hört äldre människor prata positivt om homosexuella människor, deras rätt att vara sig själv och älska den de vill. Det gjorde mig förvånad och riktigt glad.
Det är tråkigt att man ska bli förvånad över något så självklart som att även äldre tycker att alla är lika värda.
Jag är så van vid att äldre människor är så fruktansvärt insnöade och pratar väldigt kränkade, förnedrande och elakt om mörkhyade, homosexuella, zigenare och alla andra folkgrupper - utom just den de själv tillhör. De kan prata så fördomsfullt, och helt utan grunder, att man vill slå till dem, alternativt skälla ut de ordentligt (tyvärr är jag lite mer proffessionell på mitt arbete så jag går ej till handling).
Tänk att vettiga tanker äntligen nått 90+ arna. När ska de nå övriga befolkningen?
2 kommentarer:
Åh! Vad glad jag blir. :)
Och ja, det är väl bara att vänta och se... Förr eller senare så kanske det sprider sig nedåt i åldrarna?
/jag.
Ja det får man verkligen hoppas. Men det var roligt att höra deras åsikter!
Skicka en kommentar